Part trois

Jag kan inte släppa den där stunden. När jag var på väg hem från träningen till lägenheten ute på fridhem. Det har varit en mysig höstdag, och när jag cyklade förbi slottsparken med värmen från solen i ryggen var idag den perfekta dagen för att släpa ut min vän och junkie på en långpromenad. Solen kanske suddar en del spärrar, men idag kändes som en bra dag att lätta hjärtan på. Ändå tills realismen hann ikapp mitt impulsiva huvud. För första gången på riktigt kom den där känslan av tomhet över mig. Viet, är otillgängligare än någonsin.

Men det finns hopp. Är glad att jag har den där odefinierbara relationen kvar att luta mig på. Den där blandningen av vänskap och attraktion som ingen annan, och knappt vi själva förstår oss på. Ända finns du där, redo att omsluta mig med lugn när jag är som mest ur balans. Du finns där för att svälja mina agressioner, när jag brinner av frustration står du ut med min orättvisa fördelning av ilska där du ofta får ta den största delen. Du är till och med tålmodig nog att hjälpa mig lösa ekvationer över telefon.

Just nu är allting en blandning av motsatser. Hela vägen till jobbet log jag, mest mot solen, men fastän jag kände mig höstblekt vemodig, bubblade det ändå någonstans. Jag insåg att hela staden kryllar av hösträddare, men att jag inte kan räddas förrän jag låter mig bli det. Förrän jag kan acceptera att det inte längre handlar om återfall utan om något helt nytt. Någonstans skrämmer det nya, samtidigt som det lockar som ingenting annat...