Ingenting
Först. Grattis Emma. Sådär, nu kan jag klaga med gott samvete.
Eller, det var faktiskt en helt okej måndag från början. Hannah fick mig att skratta genom att påpeka hur "het" jag var i mina röda läppar. Hon var noga med att klargöra skillnaden mellan, söt, snygg och slutligen het. Plus nummer två var det faktum att mattelektionen för en gångs skull gick problemfritt, jag förstod och var bland de första att läman lektionen med klarräknade tal. Damn.
Klarade mig hel och fortfarande glad till sjukmette för att vara snäll nog att laga mat och säcka framför oc. Testade proviva kiwi/päron och var överrens om att den smakade som flytande äppelmos. Sedan stassade jag om för träning och tog mitt pick och pack och cyklade mot Forum.
För en gångs skull cyklade jag genom fridhem istället för stora vägen. Det var så jävla slumpat. Men jag lyckades ändå pricka rätt nog för att se huset. Gapande tomt. Det totala beviset på att allt inte var en tung jävla dröm.
Just nu känner jag mig bara så jävla trött. I huvud och kropp. Jag gillar inte alla höstanpassningar. För varje dag som går röjer nya höstbevis undan de få sommartecken som fortfarande finns kvar. Jag svarar med att krypa djupare i mina rutiner. Mer jobb, mer träning, mindre tystnad, mindre tid. Jag klarar inte av någon dötid.
Jag lyckades för en tid att tränga undan det mesta. Jag slutade sakna och fokuserade på precis allt annat. Men det räckte med tre år och sen var jag tillbaka på noll. Känslan av att sakna någon, några tränger sig in överallt, infiltrerar varenda tanke, varenda rörelse och det känns som att den snart kommer äta upp mig.
Fan. Ge mig något nytt. Någon ny. Förled mina tankar. Bara rädda mig. Var i helvete tog alla potentiella hösträddare vägen? Jävla, jävla skit. Jag måste upp nu. Jag är så trött på att sjunka ner i svackor. Men kent-låten blir jävlar i det bättre om man lyssnar på den fler gånger.
Eller, det var faktiskt en helt okej måndag från början. Hannah fick mig att skratta genom att påpeka hur "het" jag var i mina röda läppar. Hon var noga med att klargöra skillnaden mellan, söt, snygg och slutligen het. Plus nummer två var det faktum att mattelektionen för en gångs skull gick problemfritt, jag förstod och var bland de första att läman lektionen med klarräknade tal. Damn.
Klarade mig hel och fortfarande glad till sjukmette för att vara snäll nog att laga mat och säcka framför oc. Testade proviva kiwi/päron och var överrens om att den smakade som flytande äppelmos. Sedan stassade jag om för träning och tog mitt pick och pack och cyklade mot Forum.
För en gångs skull cyklade jag genom fridhem istället för stora vägen. Det var så jävla slumpat. Men jag lyckades ändå pricka rätt nog för att se huset. Gapande tomt. Det totala beviset på att allt inte var en tung jävla dröm.
Just nu känner jag mig bara så jävla trött. I huvud och kropp. Jag gillar inte alla höstanpassningar. För varje dag som går röjer nya höstbevis undan de få sommartecken som fortfarande finns kvar. Jag svarar med att krypa djupare i mina rutiner. Mer jobb, mer träning, mindre tystnad, mindre tid. Jag klarar inte av någon dötid.
Jag lyckades för en tid att tränga undan det mesta. Jag slutade sakna och fokuserade på precis allt annat. Men det räckte med tre år och sen var jag tillbaka på noll. Känslan av att sakna någon, några tränger sig in överallt, infiltrerar varenda tanke, varenda rörelse och det känns som att den snart kommer äta upp mig.
Fan. Ge mig något nytt. Någon ny. Förled mina tankar. Bara rädda mig. Var i helvete tog alla potentiella hösträddare vägen? Jävla, jävla skit. Jag måste upp nu. Jag är så trött på att sjunka ner i svackor. Men kent-låten blir jävlar i det bättre om man lyssnar på den fler gånger.
Kommentarer
Trackback