Part trois

Jag tycker inte om sjukhus. Lukten, känslan, människorna, de vita korridorerna och ljuden ger mig rysningar. Min morgon inkluderade allt det där. Ordet hjärtinfarkt låter overkligt, tv serie-relaterat och inte som något som skulle hända i ens närvaro. Tydligen är det inte så.

Åsynen av morfar i sjukhussängen gjorde att jag gick sönder lite inuti. Att höra honom prata om hur allting har ett slut, och att kärlek är viktigast av allt, gjorde att jag gick sönder lite till. I hemlighet har jag nog gått och hoppats, och på något löjligt plan också trott att han skulle stanna länge till. I massor av år, ända tills jag själv skrynklar sönder och samman.

Att sedan följa upp sjukhusvisiten med en första skoldag förbättrade ingenting. Pang, välkomna tillbaka plus meritpoäng. Pang, schema i handen. Pang, börjar gälla imorgon. Pang, pang, pang. All längtan efter höst och rutiner flög precis rakt genom fönstret. Fan.

Sedan kom lite ljusare stunder. Vi skrattade åt eländet och gick och bokade varsin klipptid, sålla bort alltfler kurser ur våra scheman och planera traditioner för alla nalkande håltimmar.

Men, jag känner mig ändå bitter. Bitter som kolsvart kaffe.