Part trois

Först nu förstår jag att jag aldrig sörjt något på riktigt. Jag har aldrig varit så ledsen att saker och ting tappat sin mening litegrann, eller känt mig så låg att jag hellre krypit ner i min säng än satt mig i gräset för att låta solen läka det som är trasigt. Förrän nu.

Första gången jag lämnade sängen på riktigt igår var när solen gått ner. För att låta stjärnorna uppta mina tankar. Det hjälpte inte. För så fort jag slappnar av, slår den där otäcka, sorgliga tanken mig igen. Eller orden blinkar mer som neonskyltar framför mina ögon. "Jag kommer aldrig mer träffa min morfar".

Det är konstigt allting. Och det får en att tänka. På hur fort allting kan försvinna. Och på vilka avtryck man lämnar efter sig i livet. Jag undrar om de på Kafferosteriet märker att han är försvunnen, där han drack kaffe då och då, eller om sjuksjöterskorna hos läkaren han gick till märker att han aldrig kom tillbaka igen, eller om den där gubben i spelaffären dit vi gick tillsammans, om han märker att morfar bara slutade komma en dag. Eller Inga, om hon fortfarande är tillräckligt klar, att förstå att han är borta. Jag undrar om de alla förstår.

Jag saknar honom, och är arg på mig själv, för alla de gånger jag inte hälsade på. Att det skulle krävas ett sjukhus för komma till skott. Och ändå känns det som att jag inte var där tillräckligt. Fastän jag aldrig sett honom så svag, som den första gången jag hälsade på, trodde jag att han skulle klara sig. Det har jag trott hela tiden.

Men så blev det inte. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. 

Min telefon ligger envist tyst bredvid mig. Ja, jag ligger kvar i sängen. Jag saknar omvärlden. Men jag känner heller inte för att ta kontakt med den själv. Jag vill bli uppringd, och i viss mån nog en aning räddad. För just nu känns det som att jag bara famlar efter något av betydelse. Jag behöver slå ihjäl all överflödig tid med något meningsfullt.

Jag funderar på att göra ett kollage. Till vår lägenhet. Eller läsa en bok. Eller leta efter fina kontaktannonser. Det här fick mig nämligen att le, http://niotillfem.blogg.se/2007/november/fattig-fet-forfattare-soker-mysig-musa.html (jag kan inte få till en länk på datorn). Något måste jag göra. Annars kommer jag bli tokig.