Borta
Jag hoppas att han såg den klarblå himmlen, och att några solstrålar lyckades fylla det sterila sjukhusrummet med värme. Jag hoppas att samma lukt som nu smiter in genom mitt öppna fönster hittade till honom. Lukten av klippt gräs, kanske för sista gången i år. Jag hoppas att han hörde fåglarna sjunga, när de nu gör sig beredda att lämna ett höstkallt Sverige. Jag hoppas att någon var där och höll honom i handen. Jag hoppas att det inte gjorde ont.
Jag har aldrig varit här förut. Jag har aldrig förlorat någon i min närhet. Varenda gång jag faller tillbaka på tanken att jag aldrig någonsin kommer träffa honom igen trycker tårarna bakom mina ögonlock. Och för varenda gång insikten om att hans stol på de där släktmiddagarna kommer stå tom, går hjärtat sönder lite.
Jag känner mig apatisk. Viljelös. Fastän det är blå himmel och envis sensommarvärme utanför lockar det inte. Jag ringde precis och sjukade mig från jobbet. Jag har inte lämnat sängen på ett tag. Jag planerar inte att göra det heller. Jag vill bara dra täcket över huvudet och låtsas som det aldrig hände.
Kommentarer
Trackback