Part trois

Den där känslan av att komma hem efter något man sett fram emot så länge är väldigt speciell. Det känns som att de senaste dagarna var på låtsas, att det faktiskt inte riktigt hänt utan bara var en trevlig dröm. 

Jag har spenderat min kväll åt att titta på bilder från helgen, skrattat högt för mig själv åt vad som gjorts och sagts. Visst, imorse såg jag fram emot att komma hem, ta en dusch och krypa ner i en vanlig säng. Men nu är det gjort och mest av allt skulle jag vilja åka tillbaka. Sjunga mig hes på en konsert, ligga i en kollektivhög och bara vara, eller gå på ett sångtåg genom campningen. 

Jag saknar sällskapet. Att vakna till att Mette fiser i sömnen, eller att dra dåliga skämt och klappa intresseillern. Jag saknar att göra som jag vill, att inte behöva bry sig. Jag saknar sällskapet, att inte vara ensam en enda sekund. Jag saknar bongo-trummandet och skulle helst av allt krypit till sängs med en imitation av melodikrysset eller pumba. Jag saknar Matildas hes-skratt, våra solsessions och sångraden "var det den stora kometen som hon var förälskad i",

Det finns mycket att sakna på bara fyra dagar. Här är bildbevis på den saken: