Part trois

Jag har försökt, om och om igen att omvandla de senaste dagarna till ord. Att inviga utomstående i alla internskämt, all dramatik, lycka och allmän kärlek är inte så lätt. 

En sak däremot, som sammanfattar festivallivet på ett fint sätt, är banderollen som sitter ovanför den näst största scenen, Pampas. "Live like nowhere else" står det på den. Och det är precis vad man gör.

När jag avrundade den musikaliska delen av Hultsfred 08, med Robyn, lyfte jag på huvudet och läste den där frasen för vad som kan ha varit den hundrade gången. Orden fick det att pirra i hela kroppen på mig, i kombination med Cobrastyle, och jag önskade att det inte skulle ta slut.

Men slut är det. Och nu sitter jag där med den välbekanta tomhetskänslan, som alltid infinner sig efter något som man väntat på och längtat efter så länge är över. Det känns nästan som att det var en dröm, att det aldrig hände.

Sedan jag lämnade Hultsfred förra året har jag längtat, och jag antar att nedräkningen inför nästa års festival börjar här och nu. Nedräkningen till nya människor, musik, tovigt hår, skratt, glädje, ansvarslöshet, unket tältboende, kalla nätter och allt det andra som gör festivallivet och känslan det sätter i kroppen så satans underbart.