Part trois

Om mindre än sex timmar ringer min klocka. Jag vill vara trött. Men lyckas inte riktigt fullt ut. Sitter och klurar på ditten och datten. På oviktigheter, och viktigheter. Lyssnar på fin musik. På Damien. Tänker på hösten, och på hur sommaren blev. Inte bittert, inte sentimentalt, inte på något särskilt sätt.

Flytten som lurar runt hörnan är helt knäpp. I mitt huvud snurrar massor av mysiga höstscenarion från vår blivande lägenhet. Hur vi sliter upp varandra för ambitiösa morgonpromenader. Hur vi sitter uppkrupna i den fina soffan, med te, raggsockar och duntäcke. Hur vi trillar in ifrån utekvällar, med ett uns lyckorus och ömma fötter efter en natts dansande bravader. 

Jag tänker på en solblekt kalufs och vad som snurrar i ägarens huvud. Jag tänker på den-som-inte-får-nämnas-vid-namn-längre, hur allting blev och om allt är okej, Det går tydligen inte att sluta bry sig, fastän jag gärna velat. 

Jag tänker på morfar. Allting är fortfarande suddigt och en aning overkligt, men det börjar sjunka in, och jag antar att acceptansen kommer med tiden.

Jag tänker på fyran och min kära Maria, och vilka mysiga kvällar som ligger fram i tiden. Jag tänker på målardaten, och hur trevligt det ska bli att vara samlade. För just nu verkar alla ha fullt på sina olika håll. 

Jag tänker på mina orangea väggar, och på hur vi snart ska gå skilda vägar. Balkongen kommer jag också att sakna. Och min alldeles underbara, lagom mjuka och hårda säng. Det är lite konstigt alltihop. Och roligt, och spännande och massor av andra saker, känslor.

Jag är rastlös. Jag skulle liksom kunna tänka mig att springa en runda, nej, jag gjorde det inte innan. Det är inte riktigt friskt. Och jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Men visst är bilden fin?