Part trois

Regnet smattrar mot rutorna. Jag ligger nerkrupen i sängen och bara lyssnar, och gäspar lite stämningsfullt då och då. Jag känner mig själv så pass väl att jag redan nu vet att jag inte kommer släpa mig upp och ut i världen för nittio minuter dans, fastän jag egentligen vill. Min kropp värker från igår. Jazzen var en fin reminder om hur stel och otränad jag blivit under sommaren. 

Så istället för att bränna lite kalorier ligger jag kvar här och funderar. På bloggar, och hela hysterin som följer med i ett fint paketerbjudande. Blondinbella tjänar 14 mille om året på att knappra lite bokstäver då och då, Kenza får schyssta gratisgrejor och Shecity-petra fick en kamera att fota streetstylebilder med. För vad? För att de alla platsar i kategorin modebloggare.

Från min sköna spot i sängen ser jag de plagg i min garderob jag tycker bäst om, de som hänger ute på en clothes-rack, som det så fint heter. Det ser inte så pjåkigt ut. Faktiskt helt okej. 

Så, frågan är, om det nu är så lätt det där med att jobb-blogga. Ta en dagens outfit-bild då och då, borsta håret lite oftare, skaffa en ordentlig kamera att släpa med på alla äventyr. Är de vad som krävs för gratisgrejer och en invit till Sthlm Fashion Week?

För i så fall, sväljer jag gärna min stolthet, sparar mina slantar till den där kameran och satsar stenhårt på mainstream-modebloggen. Om det nu är så lätt liksom.