Part trois

Min iPhone står på random, och matar på låtar för glatta livet. På vägen hem från tåget matade den mig med ren nostalgi. Såpbubblor, med Snook. Högstadiet. Just den låten får mig att tänka på hur vi lade oss platt på gräsmattan utanför John Bauer gymnasiet intill, sög i oss den första vårsolen. Vi älskade Snook. På den gamla goda tiden.

Jag gillade högstadiet. Men när jag tänker på det nu känns det extremt långt bort. Den där tiden när jag försökte åka skateboard och vägrade gå i klänning. Den där tiden när vi var en oslagbar trio och underbara Bea fortfarande var inom räckhåll. Den tiden, känns ljusår bort.

Nu förtiden är de små pojkarna bortblåsta, och vi träffar folk som går mot 25. Vi pratar om att flytta hemifrån, eller rättare sagt vi ska. Människor som en gång var Big brände för mycket hjärnceller på gräs och blev en främling. Vi räknar ner till studenten och planerar vår flykt från Sverige. Vi jobbar och sliter på kvällar och helger. Vi är inte barn längre. Och den insikten känns helkonstig, och främmande.