Ny

Min magkänsla säger mig att måndagar inte kommer höra till favoriterna denna hösten. Matte C kommer definitivt göra allting mörkare, jobbigare och mig en aning bittrare. Idag var ingen av oss på topp. Men oj vad det var skönt att kasta sig in i en välkänd William&Mattias-kram. Det gjorde mig lite gladare.

Men utöver det är jag bitter. Eller inte bitter. Mer rastlös. Det känns som att jag bara står och trampar, utan att riktigt komma någonstans. Jag har ingen aning om varifrån känslan kommer, men den ligger där och gnager.

Jag vill klippa mig, i denna sekund och inte om två dagar. Jag vill dansa, i denna sekund och inte när höstschemat börjar nästa vecka. Jag vill ha den där iPhonen i handen, nu och inte imorgon.

Kom fram till att jag ska börja ett nytt liv, igen. Träna som en tok, bli fit och fast, gå på lektionerna och bli ambitiös. Jag ska bli en jävel på franska i år och lägga halva min själ i journalistikkursen. Jag ska vara duktig och jobba, och inte slösa bort någon ledighet på att sova eller sitta hemma och uggla.

Jag ska nog passa på att bli lite allmänbildad också. Läsa tidningen, och låna kloka böcker. Sen ska jag sluta leta fel och brister, och sluta fred med F-ordet som fortfarande bränner för mycket på tungan för att säga högt. 

Så jag ska rycka upp mig, göra kvällsträningen, ladda ner en klok film, ut och gå en långsväng, ta ett bad och renovera min arma kropp, se kloka filmen och kanska lägga mig i tid.

Orkester

Amanda har sisådär två månader senare lagt upp bilderna från Hultsfred för allmän beskådan. Det kryper och dansar lite i min magen när jag tittar på dem, och helt plötsligt känns höstrutiner inte så lockande ändå. Åh, vad vi sög i oss musik och lite för mycket öl och åh, vad vi skrattade och dansade. Det var fina dagar, och vi skrattade mest hela tiden.



Idag mår jag för övrigt pyton. Att parta med kräftor och feber är inget att rekommendera. När jag vaknade idag var klockan redan ett och det kändes som en symfoniorkester slagit rot i mitt huvud. Nu har delar av den flyttat ut, men den jävla bastrumman är fan fortfarande kvar.

Febern är också kvar och hela jag känner mig allmänt invalid. Mitt energiförråd håller på att bubbla över efter x antal timmars stillaliggande, -sittande och -stående. Men trots det, orkar jag inte göra något vettigt. Har sett en film, och tre avsnitt Entourage. Tur var det att jag var klok nog att sjuka mig från jobbet redan igår, så slapp jag den ångesten.

Kräfta

Jag mår kiss kass värdelöst. Ena stunden fryser jag och packar på mig kläder, andra är jag hetare än solen och får sticka ut random kroppsdel genom balkongsdörren för att kyla ner mig. 

Nu måste jag dessutom göra mig anständig för kräftskivan. Jag orkade inte baka en jävla paj till knytkalasfan, så jag letade upp bröd i kylen. Det får duga. Undrar om det skulle vara okej att komma i håliga tights, sovtröja, raggsockar och min hemmastickade monsterhalsduk? Jag planerar inte att hooka mitt livs kärlek direkt..

Slut

Det känns som att jag läst det hundratals gånger. Den där textraden som sätter punkt för allting. Punkt för några år, dramatik och känslosvall. På både gott och ont. Skulle man se cyniskt på det hela, så var det jag som vann. Jag som gick. Men det känns fel. För det var inte bara skit. Det fanns saker, och stunder som jag kommer sakna ett tag. Men det känns som det var nog nu. Som att det inte finns mycket mer att få ut av det, mer än destruktivt beteende och mer dramatik.

Jag ligger nedkrupen i mina säng, påpälsad av ett antal klädlager och med en varm tekopp inom en armlängds avstånd. Det regnar ute, och himlen är kompaktgrå. Vaknade imorse av beskedet att jag inte behövde jobba, vilket jag nog är ganska tacksam för. När jag vaknade för andra gången kände jag nämligen att jag fått en gäst. Den årliga höstförkylningen är på ingång. Den som varar från augusti till slutet av april ungefär.

Jag frossfryser och det känns som att mitt huvud lagt på sig några extrakilo över natten. Finemang, precis vad jag önskade mig såhär i skoltider och höstkyla, en årsförbrukning av snor och snuva. Tack för den.

Jag ska dock sluta tycka synd om mig själv, svepa mitt te och slänga ihop lite fin musik till kräftskivan ikväll. Det ser ju inte ut att bli julgransdans under bar himmel som förra året, men visst borde vi kunna svänga våra lurviga till smk under skydd av ett partytält. En mysig och förkylningsvänlig efterfestskiva får det också bli.

Såhär såg det ut förra året:

Vi åt hala kräftor.


Matilda hon dansade som om det var sista dagen i livet. Pylle vände andra sidan till.


Somliga nyttjade studsmattan.


Andra spelade twister.


Och vi hade kul mest hela tiden.


Schema

Jag tycker inte om sjukhus. Lukten, känslan, människorna, de vita korridorerna och ljuden ger mig rysningar. Min morgon inkluderade allt det där. Ordet hjärtinfarkt låter overkligt, tv serie-relaterat och inte som något som skulle hända i ens närvaro. Tydligen är det inte så.

Åsynen av morfar i sjukhussängen gjorde att jag gick sönder lite inuti. Att höra honom prata om hur allting har ett slut, och att kärlek är viktigast av allt, gjorde att jag gick sönder lite till. I hemlighet har jag nog gått och hoppats, och på något löjligt plan också trott att han skulle stanna länge till. I massor av år, ända tills jag själv skrynklar sönder och samman.

Att sedan följa upp sjukhusvisiten med en första skoldag förbättrade ingenting. Pang, välkomna tillbaka plus meritpoäng. Pang, schema i handen. Pang, börjar gälla imorgon. Pang, pang, pang. All längtan efter höst och rutiner flög precis rakt genom fönstret. Fan.

Sedan kom lite ljusare stunder. Vi skrattade åt eländet och gick och bokade varsin klipptid, sålla bort alltfler kurser ur våra scheman och planera traditioner för alla nalkande håltimmar.

Men, jag känner mig ändå bitter. Bitter som kolsvart kaffe.

Sista

Jag vet. Igår ville jag ha rutiner och höst. Men, när jag vaknade imorse och insåg att idag är sista dagen, på mitt sista sommarlov, kändes det hela en aning sorgligt. En vecka till, sen hade jag varit redo, på riktigt.

Istället startade jag min sista sommarlovsdag med att gå ner och hämta terminskortet för alla oändliga tågresor som väntar. På de tre år jag och tågkortet varit goda, och mindre goda vänner, har de inte bytt bilden en enda gång. Det är också lite sorgligt. Nu ska jag ta mig an det roliga i att leta upp ett passande foto att klistra på också.

Det får bli en festivalbild. Som får en att le en aning, varje gång det ska exponeras.

Har änsålänge ingen aning vad jag ska göra av dagen. Sitter fortfarande i tröjan jag sovit i. Med tovigt hår och trötta ögon. Dricker kaffe, försöker vakna, lyssnar på fin musik. Hua, sista sommarlovsdagen är ångest.

Det är åtminstonde sex dagar tills jag får min lön nu, det om något är värt ett litet leende. Ska nog fira med att be pappa klicka hem nya lurar till mig. Ett par röda, stiliga sådana. Ja, så får det bli.

I dem ska jag lyssna på: Rich girls - The Virgins


Måndagsbarn

Jag har fått pippi på Veronica Maggio. Originell, söt, svensk soul som även visade sig vara fin live. Tydligen verkar det vara den typen av musik som bör avnjutas som en del av en duo. Mölleplatsen kryllade av söta, kära popparpar igår. För en månad sedan skulle den åsynen gjort mig bitter, igår log jag mest. Kanske för att jag lämnade vår lilla gräsplätt för att gå rakt in i en kram, och något som kanske kommer göra hösten lite varmare.

Idag fick jag vakna sent, för att sedan krypa upp och åka ut till jobbet. Vi skulle ha vin- och menysmakning, som det så tjusigt heter. Vinet och efterrätterna var nog det som tilltalade oss mest och när jag till slut landade på tåget hem, var världen runtomkring en aning suddig i kanterna.

Hela sommaren på Ystads Saltsjöbad har för övrigt handlat om Terassen, restaurangens uteservering. Varje dag har det burits ut röda filtar, meckats med parasoller och tänts ljus. Men inte nu längre.
När vi ätit upp och gick ut och satte oss på trappan för lite luft såg det mest ensligt ut. Ett tunt täcke av bleknande höstlov låg på borden, och de enda gästerna på plats var några envisa getingar. Tydligen har hösten hittat hit också.

Men jag klagar inte. Jag gillar den där höstkänslan. Jag gillar att vakna av att regnet slår mot rutorna, eller av att vinden sliter i träden utanför. Jag gillar att krypa ner bland mina täcken, dricka för mycket te, och slå ihjäl tiden med bra filmer.

För varje gång jag går den där promenaden från tågstationen till Saltsjöbaden, tycks träden bli kalare och de löv som envist klamrar sig kvar tycks ha gulnat ytterligare. Men det är okej. Jag känner mig rätt klar med sommaren.
Den blev inte i närheten av vad jag tänkt mig, men jag skulle heller aldrig få för mig att kalla den dålig.

Med hultsfred som start skulle den nog inte kunnat börja bättre. Några dagar av ansvarslöshet, helium, tomten, vild dans, och ett nittio minuter långt glädjerus i form av The Hives. 
Dagarna på jobbet har heller inte varit fyskam. Vi har skrattat, kramats, gnällt en aning och krossat glas. Jag fick vara med, och blev accepterad som restaurangfamiljens lillasyster, och jag är väldigt förtjust i mina nya syskon. Och i tant Sara förstås!

Stunderna med fyran har tyvärr lyst med sin frånvaro. Vi har varit upptagna, jobbat och umgåtts med utbytesstudenter från Frankrike (på riktigt faktiskt). De kvalitetstidsdagarna vi trots allt har lyckats klämma in har dock varit väldigt trevliga. Vi fick till en bra, och knäpp kväll på KB, det har varit frukostdater, vinkvällar, oändliga telefonsamtal och en del annat.

Visst, sommaren har inte varit guld och glitter rakt igenom. Jag fick bittert erfara att människor förändrats, och personer som en gång var allting, orsakade tårar och smärta, tills insikten om att de inte längre var så bra sjunkit in. Det gjorde ont i början, men det känns bättre nu. Jag antar att jag är fri. Men det är sorgligt att något som en gång var fint, skulle sluta sådär. Och, i hemlighet saknar jag ibland att skratta så som bara vi skrattade.

Men, för det finns ett men. Ett stort, och alldeles fenomenalt men. Det finns andra som kompenserar för idioter tusen gånger om. De där människorna som torkar tårar, och gör om dem till leenden och efter ett tag till och med till skratt. De där människorna som jag kallar för vänner. 

Sedan finns det andra, som får mig att inse att alla inte är dåliga. Som får fjärilar att dansa i magen på mig. Som har väldigt tjusiga händer. Som kanske, kanske är något.

Så, med dessa andra i min närhet, får hösten gärna komma. Jag planerar personligen att välkomna den, genom att boka en klipptid nu när jag är ledig. Mina toviga lockar, som sol och saltvatten slitit ut ska kapas, och mina solblekta slingor ska begravas under ett chokladbrunt färgtäcke.

Nystart. På alla håll och kanter.




Sakna

Jag har alltid sett det som negativt att sakna något. Men jag var nog lite fel ute. Det är faktiskt en mysig sak det där med att sakna och egentligen borde man slopa ordet och ersätta det med längta. 

Att ha någon att längta efter är rätt fint. Det betyder ju någonstans att man har någon att bry sig om.

Jag sitter uppkrupen bland mina täcken och har precis sett en film som var sådär fin att den lämnar en alldeles glad. Summerbreeze knastrar ur mina dåliga datorhögtalare. Det är första gången jag lyssnar på Johnossi sedan vi stod och dansade framför dem på Hultsfred. Oj, vad vi dansade. Oj, vad jag saknar det. 

Eller oj, vad jag längtar tills vi står där nästa gång.



Ensamtid

Jag börjar sent idag också. Och när solen äntligen sken hade jag inte det minsta lust att sitta hemma, Så jag brände den sista resan på sommarkortet och åkte in till Malmö, strosade på stan, fick en puss och tog en fika med mig själv. Det är ganska skönt det där med ensamtid ibland. 

Brände drickpengarna från igår på lite höstkläder. Chinos, en kofta, nya flats och en enorm och väldigt tjusig sjal. Med en dubbel espresso och min bok slog jag sedan ihjäl en timme på Nesta innan jag åkte hem.  Det där med att smygkika på människor som rusar förbi blir nog aldrig ointressant.

Nu sitter jag i solen, och blåsten, på balkongen och gör ingenting medan Viva la vida-skivan snurrar i bakgrunden. Den får nog allt bli höstens soundtrack.

Film

Regngrå dagar är en fin ursäkt för att inte göra någonting. Jag ska i och för sig jobba, men inte förrän halv sex. Hittills har jag plöjt två filmer, båda dansfilmer, som får det att klia i hela kroppen. Den första september börjar det vanliga höstschemat, dvs alla danstimmer är tillbaka. Ska försöka dansa mer och slacka mindre i höst är det tänkt.

Jag har även fortsatt planera och pilla lite med höstresan jag och Mette började klura på igår. 24 okt till 2 nov. Berlin, Amsterdam och slutligen Paris. En minitågluff med fyran. Det skulle suttit väldigt fint.

Fingret

Det är något visst över de där familjegrälen. Som alltid lämnar en med en bitter eftersmak. Som liten har man nämligen inte alltför mycket att sätta emot. De har rätt. Jag har fel. Punkt. Ett artigt "fuck off" och ett väl utvalt finger till det, känns väldigt lockande.

För övrigt är min tillvaro rätt ok. Toppade de lediga dagarna med en kvällsrunda i fredags. Inte topp tio, inte fyskam heller. Rätt lagom. Gott med friskis(friskus?)bulle också ju.

Trillade hem lite över sex, småpratade någon timme till. Sov sedan tre, ihopknycklad i en liten soffa och till ljuden av David och hans hemsläp. Jag kände mig som när man var mindre och fnittrade generat av ordet sex, eller något. Hannah var bannemig inte mycket bättre.

Jobbade hela dagen lång igår, och idag. Och nu sitter jag här. Sur och bitter. Ska gräva ner mig i mina täcken och se på en b-film, sova på saken och vakna som en ny människa.

SMS

Jag har blivit en smsnerd. Och jag är medveten om vem som bär skulden för denna omvandling. Just nu sitter jag och väntar på att Hannah ska jobba klart, så vi kan dansa bort denna finfina fredag. Mitt i tristessen har jag slängt ut lite sms åt höger och vänster, bara för att få lite fin respons på vad omvärlden har för sig. Tror ni jag får någon respons. Nej! Kul liksom. 

Tonårsexpert

Hämtade precis in posten. Vad lärde jag mig av det? Jo, Linda Skugge är numera Ica Kurirens tonårsexpert. Till henne kan du tydligen vända dig med frågor ang någon bångstyrig unge du ångrar att du klämde ut. Fuck off. Linda Skugge i all ära, men sätt en finnig liten 16-19-års panel på hennes plats och du får riktiga svar och inga teorier. 

Jag vet inte varför det störde mig. Men det där "experterna" inom ditten och datten börjar gå mig duktigt på nerverna. Modeexperter, tonårsexperter, blabla. Bite me.

Vaknade ganska precis, kanske därav den starka reaktionen. Har ont i precis hela kroppen efter dansen igår. Känns som ett ypperligt exempel på hur otränad jag är. Så nu ska jag gräva ner mig med några dansfilmer, innan jag funderar på vad jag ska göra av dagen.

Undrar vad Linda Skugge och alla andra tonårsexperter skulle ge för analys av detta beteende? Kanske analkande kroppsfixering. Överdrivet morgonhumör?

Måste ha kaffe.

Rutigt

Varenda gång jag träffar Hannah slutar det med att vi sitter och filosoferar om hur bra allting är. Det tycker jag är fint, att vi tar fram det bästa ur varandra. 

Igår såg vi Batman, och jag blev kär. Det var en sån där riktig biofilm som man blev alldeles pirrig i hela kroppen av. Så bra var den. Och Heath som Jokern var ett satans mästerverk. 

Efter filmen trillade vi hem till Davids lägenhet, skrattade lite åt hans roliga inneboende och kokade ihop världens nattpasta. Och idag klättrade vi oss upp och ut för frukost och en smärre stadspromenad. Som resulterade i något rutigt. Något höstigt. Något i flanell. Något jag velat ha länge. En ypperligt stilig skjorta. Ja, det ska bli en fin höst det här.





Kallt

Över en natt känns det som att det blivit höst. Himlen är grå, och jag kan inte längre låta balkongdörren stå öppen för då blir det svinkallt i mitt orangea rum.

Nu sitter jag uppkrupen i full stass. Raggsockar (!), sunktröja, håliga tights, munkis och tovigt hår. Jag tänkte egentligen gå en långprommis. Men attans vad det känns kallt och blåsigt.

Ikväll ska jag se Batman med Hannah, och kanske passa på att inviga min nya långklänning. Det skulle varit flott.

Regngrå

Igår vaknade jag av att regnet slog mot rutorna. Om det inte varit för att jag var tvungen att ta mig ut hade det varit alldeles utomordentligt mysigt. Fast det blev en bra dag ändå.

Frukost, personalmöten och fransk film. 

Idag är himlen fortfarande kompaktgrå. Jag ligger nerbäddad i sängen, dricker kaffe, lyssnar på Damien och vinden och väntar på att Maria ska vakna så att vi kan hitta på något. Jag är sugen på att sy och pyssla. Är det inte sånt man går när det är dåligt väder?

Stjärnkrig

Sitter uppkrupen i sängen och gäspar. En jobbhelg har gått, och det har varit ganska smärtsamt. I fredags hade jag roligt med Nils. Igår jobbade jag till stängning och när alla gäster hade gått kröp vi ihop i sofforna under värmelamporna på uteserveringen och drack öl och lyssnade på vågbruset. Det var väldans mysigt. 

Jag sov hos Elenore, i deras söta sommarstuga eftersom tågen inte är att lite på nattetid. Det var också mysigt, att bara ligga och småprata om ditten och datten tills timmarna blev för sena. Det är så kul att spendera lite kvalitetstid med Elenore, för vi ses inte allt för ofta annars, och hon har en förmåga att alltid göra mig så glad.

Idag var Saltsjöbaden skrämmande lugnt. Alla de som svirat på Öja igår led av grov bakfylla och var ganska underhållande att observera. Tiden gick undan och plötsligt fick jag gå hem.

Nu sitter jag här, och funderar på att sova, så att jag är pigg till min och Hannahs frukost imorgon. Men jag ska nog först kika in hos mina bröder och kolla på Star Wars. Bara för att.

Långklänning

Om några dagar får jag ett stycke klänning på posten. Det är inte alltför illa.  Den kostade mig 350 pix och jag tänker slita den med kärlek och långa halsband, fastän det snart är höst.

(Lånad bild fr Fashionflash)

Om cirkus en timme är min ledighet slut. Jag ska slänga huvudvärken åt sidan och jobba bort fem timmar. Är inte alltför pepp men min magkänsla säger mig att jag faktiskt kommer överleva.


Picknick

Jag är så satans in åt helvete lycklig att det pirrar i hela kroppen. Ikväll ska vi picknicka, dricka vin och vara mysiga. Satan vad fint livet är ibland. 

Det finaste av allt är att han inte når mig. Jag mår bra igen.

Glass

Åt precis glass till frukost. Sen kom jag på att jag ska till stranden, med lilla Hannah. Då ångrade jag mig lite. Men det får vara så.

Idag känns som en bra dag. Min sista lediga. Usch. Men ändå bra. Det pirrar lite i magen.

Tidigare inlägg Nyare inlägg